Jodå, nu har jag koll. Jävla så bra det känns när man inser att man inte behöver det man trodde man ville ha och inte vill ha det man kan få och man vet vad man vill ha fast man vet att man inte kan få det men inte känner sig uppgiven ändå. Hängde ni med? Nähe. Inte jag heller. Men så är det i alla fall.

Må gott och använd vantar!

Jaha ja, snart är ännu en helg till ända. Känns det som. Fast jag vet att typ mer än hälften av den är kvar. Helt galet.

Gårdagen bjöd på fylla och den sedvanliga besvikelsen. Varför slösar man så mycket energi på att spela köttmarknadsspelet när man vet att det oftast ändå inte är värt det? Och de få gånger som man får ett pris för sin medverkan i spelet är det ju aldrig högsta vinsten utan på sin höjd ett tröstpris. Som man dagen efter knappt vill ha. Pateticum Primus. Hört talas om det släktet?

Fan, jag är så uttråkad så jag till och med överväger att plugga. Hmm ...

Suck ... Jag skulle ha sovit för länge sedan. Men huvudet är fullt av saker. Saker som gör sig påminda när jag försöker trycka ner dem. Trycka undan dem. Inte glömma, det vill jag inte. Men inte bli påmind varje vaken stund.

Krångel. Fan. Jag ville ju ha enkelhet. Jag trodde det var det jag hade hittat. Men nu är saker rörigare än de varit på länge. Jag lyckas då alltid sno in mig i krångligheter.

Men tiden går. Kvällen är sen. Snart har en dag till gått. Och när några till har förflutit har jag nog fått perspektiv på saker. Då kanske saker sjunker undan, lägger sig längre ner i minnet.