Student.se

Jösses ja, en hel del har hänt nu, bytat lägenhet, bytat rumskompis, bytat liv nära nog. Är det något att klaga på? Absolut inte. Att åtminståne bo med någon som man känner att man kan lita på gör en hel del för en rent mentalt. Att hålla rent är också en bra grundförutsättning för att må bra. Min själsliga styrka ligger fortfarande i topp känner jag, vilket är ganska trevligt med tanke på hur mycket nedslående saker som händer runt om kring en hela tiden. Varför ska det alltid vara så allvarligt? Jag förstår inte.

Ja, ibland är det bara en sån där dag. En dag när inget stör mig direkt, en dag när jag har haft fullt upp men inte känt mig ett dugg stressad, en dag som jag bara har flutit igenom och känt mig allmänt nöjd, var ute och dansade som en dåre igår, kanske hjälpte lite vad vet jag. Har hur som helst smällt in en massa möbler i lägenheten som Jimbo har fått ärva av sin gammelmormor, trist för gammelmormor men kul för mig som inte hade någon bokhylla. Låter kanske okänsligt men i ärlighetens namn orkar jag inte bry mig om alla som dör, det räcker med mina närmaste.

Äntligen... som jag har längtat efter denna känsla, den har undgått mig så länge, för att ge vika för mina sämre bitar. Min osäkerhet framförallt. Men nu jäklar är det slut på det, styrkan har återvänt till mig. Den sanna styrkan jag vet att jag besitter. Jag gör som jag vill, mina beslut står jag för och där med basta. Talade nyss ut om en gammal episod i mitt liv, jag känner mig så ren varje gång jag har gjort det, som om mina problem rinner av mig och jag minns den gången jag hade det så mycke värre.

hur ligger det till egentligen, kan någon vara snäll att ge mig ett svar på den frågan? Varför ska det alltid vara så attans svårt med saker och ting, mycket märkligt. Flytten känns fortfarande helt okej dock, den är inte problematisk alls, det är annat som pockar på min uppmärksamhet, mycket märkligt när allt kommer omkring. Ska det någonsinn dyka upp något bra som vill stanna eller ska det bli förbaskade halvmesyrer hela tiden?

Jaha... flyttade in på snapphanevägen igår utan vidare spisning. Efter ungefär 2 veckors planering, ibland måste man bara ta lite spontana beslut. Lever man som jag efter devisen "det ordnar sig" så brukar det märkligt nog bli så också, oavsett vad alla moraltanter säger. För det ordnar sig alltid på det ena eller det andra viset. Varesig det blir negativt för mig eller ej.

Varför mår jag nu såhär? Vad gjorde att detta dök upp? Varför känns allting plötsligt hopplöst och som att jag är skitful och totalt menlös och oviktig? Varför känns det som att ingen bryr sig om mina problem eller tar sig tid att verkligen kolla så att allt är bra? varför stöter jag bort alla som faktiskt gör ett försök? Vad är det med mig?! Varför i helvete är jag så ensam?

You can't kill the metal The metal will live on

Punk rock tried to kill the metal But they failed as they were smited to the ground

New wave tried to kill the metal But they failed as they were stricken down to the ground

Grunge tried to kill the metal Hahahahaha they failed as they were thrown to the ground

(Screaming) Aiieee Aiieee

(Harmonizing) No one can destroy the metal The metal will strike you down with a vicious blow We are the vanquished foes of the metal We tried to win for why we do not know

New wave tried to destroy the metal But the metal had its way G

Var på konsert i Torsdags. Jösses är allt jag säger. Thine Eyes Bleed, Lamb of God, Children of Bodom, In Flames och Slayer var det som spelade. Thine eyes bleed imponerade riktigt mycket, jag hade aldrig hört något av dem förr men jäklar vad de fick igång publiken. Sedan eskalerade det därifrån, In Flames fick hela jäkla Hovet att studsa upp och ned. Inklusive läktarna (där jag själv satt på grund av brist på ståplatser muttermutter). Underbart var det och en snygg konserttröja köpte jag med. Enda nackdelen var att jag fick ont i nacken av allt headbangande. Men det får man ta.

Upptäckte bandet Deathstars häromdagen det var mycket trevligt, industrimetal från Sverige, sen om det är bra att alla bandmedlemmar ser ut som Marilyn manson kan diskuteras, här är texten till låten Bitzkreig som jag är lite förälskad i för tillfället i alla fall:

...In your dreams, hearts shake Nerves scream, minds break Heavens turn, grounds crack Prayers burn, burn black

And it's all there inside of you It's deadly, dark, cold Can you feel the explosion Now lean back and enjoy the show!

Blitzkrieg Blitzkrieg Blitzkrieg boom!

Hope fails, death shines Long nails, hel

jaha, hemma efter ännu en kårkväll... varför känns det som att jag varvar varannan fylla med att ha asroligt och varannan med att verkligen deppa sönder när jag går hem? Ensamheten gjorde sig påmind igen, trodde jag hade blivit av med den jävla känslan för i år, men uppenbarligen inte. Jag förstår det verkligen inte, jag var så jäkla glad och kände att jag skulle ut och härja i kväll, men något gick fel under kvällens lopp och jag blev totalt nedslagen, vad fan hände? Nedlagen rent metaforiskt då, jag var inte i slagsmål. Jaja, skit är livet och nu ska jag sova.