Kahvilassammekin.

Jag som trodde att jag kunde finska. Tji fick jag på mulen. Det är verkligen skitsvårt. Våran lärare besitter den finska barskheten i alla fall. Det får mig att känna mig lite mer "hemma". Medans vissa lider sig igenom kursen av rädla. För att citera Svetlana: "Man känner sig lättad när Tuula ler" Behöver jag säga mer (jag menar, Svetlana är ändå från Ryssland!)

Nå voivoi. Vi hängde i "tältet" igår. Vi vart beryktade. Overall-nissarna trodde att vi hade hittat fel först. Sedan insåg dom att vi tänkte stanna där o leka.

Min granne har gett sig till känna efter att ha smygit omkring i korridoren i en vecka! Vi började alla tro att jag hallucinerade, inbillade mig alla ljud. Men Ha! Där fick ni! Det bor visst en kines/japan i vår korridor! Han har inga saker i köket. Vi förklarade att det var OK, att köket var till för alla som bor här:
"No...No, I don't need! I'm not that rich" sa han, och höll upp en skogaholmslimpa framför sig. Jisses. UMU, kommunen, CSN...gör någonting innan våran "Ming" svälter ihjäl! Det som också är lite mysko är att han duschar sådär 3 ggr per dag.

Det är så syndigt gott med sömn. Hade jag inte väntat på besök så hade jag sovit. Barn är otroligt krävande men ack så härliga.

När vi skulle iväg o fiska fanns genast dilemmat med maskutdelningen:

Rebecka: "Men jag har ju bara såna dära smalisar i min maskburk!!!" Tilde: "Men jag har en riktigt fet mask här!" Sofia: "Men typiskt! Jag har OCKSÅ bara smalisar!" Tilde: "Men vi kan dela min feta i 3 delar, så kan ni få en varsinn!"

Ja! Det var det smartaste sättet såklart. Att massakera masken i tre delar! Brutalt.

Tvätten var det ja...

Igår betedde jag mig precis tvärtemot mänskligt hyffs men det gick hem. Jag bara måste vara så jäkla övertydlig när jag är full. Men det gick också hem. Någon pekade på oss och sa "titta, det var ungefär sådär man betedde sig på högstadiet!" Jag blängde tillbaka, hon trodde inte att jag hade hört henne. Hon blev nog lite rädd för hon backade och bad om ursäkt. Såg jag farlig ut? Höhö. Det är bara underbart att vara tillbaks i Ume och livet jag har här är verkligen en dans på rosor. Men den här gången har jag faktiskt förtjänat det.

Måste bara berätta om doktorn jag träffade idag. Det var lite knasigt! Han var inte född i Sverige, då kan det ju lätt komma sig att humorn inte riktigt möts. Jag är inte riktigt säker på att jag förstod...

Han ropade upp mitt namn och vi vandrade iväg längs de milslånga vita korridorerna. Fast, i Pajala är sjukhuskorridorerna inte såå långa. Bara vita. Innan vi kom fram till hans rum gick vi förbi hans kollegas kontor. "Syster Åke" stod det på en skylt. Doktorn började fnittra för att till slut kikna av skratt.