Rickard Lindqvist som är doktorand vid Textilhögskolan har skapat ett nytt och mer flexibelt ramverk för att konstruera kläder. Utgångspunkten är i tyg son draperas runt en rörlig kropp så man kan glömma ram- och bakstycken, axelsömmar och trådräta tygstycken. Rickards disputation är den första vid Textilhögskolan inom modedesign.

Rickards säger att han föreslår ett teoretiskt ramverk för klädkonstruktion som är baserad på studier av interaktionen mellan kropp och tyg. Ramverket som heter Kinetic Garment Construction har utvecklats genom experiment som han har gjort där han har draperat typer på levande kroppar i rörelse. Resultatet möjliggör att, i relation till kroppen och dess rörelser, skapa nya typer att uttryck och förfinade funktioner hos plaggen.

När man tänker på hur mönsterdelar för ett plagg läggs ut på tyget eller när en skräddare tar mått på en person så är det i regel att man gör det i raka linjer. Man gör måtten utifrån en stillastående kropp antingen vågrätt eller uppifrån och ned. Mönsterdelarna läggs i regel ut rakt på tyget.

Rickards Lindqvist säger att man av tradition följer en förståelsemodell av kroppen, en skräddarmatris, som introducerades parallellt ned industrialiseringen under 1800-talet. Det finns tydliga brister när det gäller hur en rörlig kropp interagerar med flexibla tyger i denna matris som består av horisontella och vertikala linjer. Av denna anledning har han utvecklat ett förslag på ett annat ramverk.

Kroppens rörelser följs

För att få fram ramverket har han utgått från olika startpunkter på kroppen: axlar och midja. På dessa punkter brukar plagg hänga eller vila. Han testade tyget faller och draperat tyg på levande modeller. Detta har sedan kombinerats med hur tyget bör draperas för att ben och armar kan röra sig fritt samtidigt som tyget sitter på plats.

Man kan ofta skära ut plagg, som konstrueras utifrån ramverket, i ett enda stycke. Resultatet av detta är att riktningen på tyget varierar i förhållande till kroppen. Tygets töjbarhet i vissa ledder innebär att rörelsemönstren i olika kroppsdelar varierar då även graden av flexibiliteten på tyget varierar.

Om man gör en kavaj enligt Rickards Lindqvists ramverk så ser den ut som en vanlig kavaj vid första anblicken dock synar man den i sömmarna märker man att sidsömmen inte går lodrätt i sidan utan är böjd framåt och att den saknar axelsömmar. Vidare så har ärmarna har också en söm som gör en tydlig knyck för armbågen.

Rickards säger att plaggen kroppens rörelser på ett annat vis än vad vi är vana vid när man bär dem.

Grundforskning som ska leda vidare.

Rickard Lindqvist har tidigare haft ett eget varumärke samt är utbildad i både modedesign och herrskrädderi. Den klassiska skräddarmatrisen har alltid upplevts av honom som inte särskild väl fungerade och problematisk men han har haft svårt att precisera varför.

Tidigare försök har oftast bestått av justeringar i skräddarmatrisen för att förbättra följsamheten i kläder. Men nu har man skapat ett nytt ramverk.

Den franska kostymören Genevieve Sevin-Doering arbete är basen till ramverket som är en vidareutveckling. Hon utvecklade ett sätt att skära plagg i ett enda stycke, under 1970- och 1980-talen, för att sedan svepa plaggen kring kroppen. Rickard Lindqvist experimenterat fram och utvecklat metoderna utifrån hennes arbeten. Vidare så har han formulerat en teori kring hur det fungerar.

Rickard säger att teorin öppnar för vidare utveckling och borde ses som grundforskning. Han bevisar ingen tes utan föreslår ett förhållningssätt som kan leda till ytterligare tillämpningar. Det återstår att se vem som kan använda det och hur det kan användas.