Vem tycker inte att det är obehagligt att tala inför en grupp människor? De flesta faktiskt. Så klart finns det människor som älskar detta men den största majoriteten känner inte på samma sätt. Under skoltiden blir vi bara beordrade att vi ska redovisa i skolan, hålla föredrag om ditten eller datten. Ofta ämnen som vi inte är alltför intresserade av. Och de som lyssnar kanske heller inte är så intresserade. Detta följer oss sedan hela livet. Skräcken att stå inför andra och tala. Vi är rädda för att göra bort oss, rädda för att inte vara tillräckligt intressanta. Det finns massor med böcker i detta ämne. Det finns massor med kurser man kan gå för att övervinna skräcken. Men om vi tidigt hade fått den grundläggande undervisningen genom hela skolgången för hur vi ska framträda fysiskt och retoriskt så hade det blivit mer naturligt för oss. Som vuxna läser vi dessa böcker, går på dessa kurser och går till beteendevetare för vi har lärt oss att det går att övervinna denna rädsla. Man kallar den social forbi. Vilket jag tycker är befängt. När vi hör Social Forbi tänker vi på människor som stänger in sig och inte vill vara sociala i något sammanhang. Det är ju inte det det handlar om. De flesta människor är sociala av naturen men tycker att det är jobbigt att tala inför många människor. Problemet är att vi inte lärt oss tidigt nog att vänja oss vi uppmärksamheten vi får då. Och i vuxen ålder tar ju allt som bekant mycket längre tid att lära sig, även nya beteenden. Alla vet ju att barn är naturbegåvningar vad det gäller att spexa och göra improviserade uppträdanden. Men under tidens gång försvinner denna talang. Vi blir tillsagda att inte väsnas. Att sitta stilla och tysta i skolan och så vidare. Spontaniteten kväs. Själv stammade jag som liten. Första året i skolan skulle vi uppträda som ”bockarna bruse” och jag var den lilla bocken. Jag travade upp på scenen och stammade fram mina repliker. Alla skrattde. Jag är dessutom dyslektiker och kunde inte läsa utan att haka upp mig förrän jag började på högstadiet. Så klart var uppträdande och högläsning det värsta jag visste. I dagens läge slänger jag mig ut och talar inför publik men den panikartade känslan och skakningarna finns kvar. Nu är ju jag kanske ett extremt fall. För jag vet att barn, unga och vuxna fortfarande lider av att tala offentligt. Så inför ”Tala inför publik” som ett ämne i skolan redan i första klass så kanske vi kan bevara barnens spontanitet. Väl Mött Maria Swahn