Student.se

För tio minuter sedan satt jag i bilen. Regnet smattrade mot rutorna och gav lyktornas sken från bilar runt mig vemodiga droppar som singlade ner framför mina ögon där jag stod parkerad. Lars Winnerbäcks "vatten under broarna" spelades i bilens cd-spelare på en ganska behaglig volym, även om just den skivan är väldigt svår att spela på någon bra volym, antingen är det alldeles för högt eller för lågt. Den är svår, men jag tror mig begripa varje brustet ord. Men jag saknar distansen, i tid vill säga. jag vill också kunna referera till min barndom om några år. Det är väl det som gör den så jävla sorglig, mina öron befinner sig i Winnerbäcks förflutna, då allt var modern från 77.

Regn är fint, det spolar bort tårarna från kinderna. Ingen märker någonting.