Student.se

Jag börjar nu skriva dagbok bara för att få tillfälle att klaga. UNDERBAR uppfinning det här!

Håller på att bli sjuk men tvingar mig ändå upp kl 7.00 bara för att gå på en föreläsning. Var riktigt stolt över mig själv som verkligen engagerar sig i skolan även fast huvudet dunkar som en dålig technolåt. Tittar ut: det REGNAR! Svär högt att ställer mig den vanliga frågan: varför flyttade jag till Sveriges regnigaste stad? Förkyld som jag är byltar jag på mig 10 kilo kläder bara för att inte frysa ihjäl när jag kommer ut. Och vad möter mig när jag öppnar entrédörren?? En rent underbar VARM vind med regn rätt i ansiktet. Svär än en gång. Börjar gå mot skolan, efter 5 minuter håller jag på att svettas ihjäl, för naturligtvis kan det inte vara kallt när det är skitväder ute, åå nej det hade ju inte varit något roligt! Ytterligare 5 minuter senare tar batterierna i min mp3 slut. Jag svär igen.

Efter en fruktansvärd promenad i det härliga friska regnet når jag skolan. Går glatt iväg mot salen, imponerad över mig själv att jag är i tid. När jag är påväg mot salen hamnar jag bakom ett gäng studenter som jag starkt började misstänka hade fått i sig nått olämpligt då de gick otroligt sakta, utbrett så jag inte kom förbi och knuffande på varandra. Den här gången svor jag inte, måste vara artig i andra människors sällskap. Tillslut kommer jag förbi sengångarna och skyndar i väg mot salen och det trevliga sällskapet av klasskamrater. Jag öppnar dörren och går in i en totalt nedsläckt föreläsningssal med tre personer i som jag aldrig sett i mitt liv. Jag tvärstannar i mitten av rummet, glor, börjar säga nått men ångrar mig och vänder helt om och går ut igen. Nu svär jag ganska ordentligt, jag måste ha tagit fel på sal. Kollar på klockan, föreläsningen börjar om 5 minuter. Jag ringer upp en klasskompis för att fråga vart i h-vete vi ska vara. Efter ett väldigt långt tag svara hon och låter mycket förvirrad. "Vart ska vi vara", skriker jag i luren. Då säger hon de fantastiska orden "vara?, vi börjar inte förrän 13.00!"

Insikten i att jag har släpat upp mig ur sängen, trotsat Borås skitväder, bråkat med sengångare helt i onödan slår mig som ett knytnävslag rätt i ansiktet. Dagens vackraste svordom kommer. Jag säger förlåt till min förvirrade klasskamrat som jag naturligtvis lyckades väcka och lägger på luren. Stirrar stelt på mobilen och ser att klockan har blivit 9.00, "jag skulle ha börjat nu", mumlar jag för mig själv och drar till mig konstiga blickar från några som går förbi. Jag står där i korridoren i några minuter och inser den bittra sanningen: jag har lämnat min varma säng helt i onödan. Den här gången svär jag åt mig själv. Går sakta mot utgången och inser sanningen att jag är en idiot som inte har vett nog att kolla på en enkel datorskärm. För trött, less och sjuk går jag ut genom dörren och stannar till. Det spöregnar fortfarande... Suckar, accepterar mitt öde, fäller upp huvan och ger mig ut i det härliga vintervädret. Plötsligt tvärstannar jag när jag inser vad detta betyder, jag måste göra om hela resan igen om några timmar!!