Student.se

Just nu är det bara för mycket att göra men ändå på något sätt känner jag mig så ensam ibland. Folk drar i mig, klagar och berömmer men nåt fattas men vad. Studier, Klubbmästeriet, Internationel comittee, Höstbal, Inspark, kompisar allt kommer före min egna hälsa för tillfället. tänk vad man kan pressa sig själv för att få en känsla av betydelse. En killkompis som jag har pratat med mycket har precis sagt att han varit tokig i mig i 6 år. Nu kan jag inte prata med honom om de saker jag tidigare gjort utan att såra honom. En annan bra killkompis vill bara snacka ibland dock blir det kanske två timmar i sträck då men han har flickvän och kan ibland vara svår att få kontakt med. Två kompisar som jag känner väl från alingsås har varit ett bra stöd men de har även de sina aktiviteter och förälskerlser inte vill man förstöra för dom genom att prata om sina sorger. En bra kompis här i sthlm ställer upp i vått och tort men hon lägger gärna ner för mycket tid på det och glömmer sig själv. Min äldsta barndomskompis är mesta tiden aktiv med sina hundar eller pojkvän och är inte direkt intresserad att snacka över huvudtaget. En annan barndomskompis har barn och har flyttat till varberg. Sedan finns KM som stöd men även om de finns där så har de sina liv. Familjen är nderbar men om jag går till dom för mycket kan jag inte visa för mig själv att jag klarar mig.

Att gå hem till lgh är en plåga ensam ingen som vet att man är hemma ingen som märker om man är borta. Endast tv:n som sällskap...

Jag har ett otroligt behov av närhet men orkar inte med ett förhållande. Lösa förbindelser är inte min grej det skulle bara bli värre

Men man ska vara tacksam att man ändå har någon eller något att vara ledsen över för det är inte alla som har det. Jag har en underbar familj som alltid ställer upp. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och går en utbildning. Jag har värme genom lgh, kläder och vänner varför ska jag då klaga jag har ju allt eller...

Nä...jag antar att livet är gjort för två