Skrivet den 31 augusti 2006, 13:19 av Hallonglass
Liberalismen, i form av en nattväktarstat som endast försvarar individens frihet och inte ägnar sig åt tvång eller omfördelning, brukar angripas med argumentet att människor i ett sådant samhälle skulle dö av svält på gatorna. Dess fiender ser framför sig en värld där de "rika" lever på de "fattigas" bekostnad och berikar sig genom sina omfattande rättigheter att göra i stort sett vad de vill.
Motståndarna till denna liberalism har svårt att skilja "rättigheter" från "möjligheter". De menar att det är en "rättighet" att ha samma "möjlighet" som någon annan, vilket i stort sett innebär att ingen ska ha bättre utsikter att skapa sig en framtid pga att denna person föddes "med pengar". Den "orättvisan" ska jämnas ut genom att pengar omfördelas genom tvång, eller skatt som det också kallas.
Problemet som jag ser det är att en ojämlikhet som bör regleras bara kan åstadkommas genom juridiskt tvång. Jag ska nedan försöka förklara vad jag menar och därmed också vad jag står för eftersom få här verkar vilja ta det till sig.
Det kan finnas olika skillnader mellan människor. Vissa är snyggare, smartare, snabbare, längre, eller för delen kortare än andra. Sådana skillnader sker inte på någon annans bekostad, om jag är lång betyder det inte att någon annan automatiskt blir kort. Det kan också finnas skillnader som betyder att somliga har mer pengar än andra, mer prylar eller ett finare hus. Sådana skillnader kan uppstå på bekostnad av någon, exempelvis genom att personen som är rikare har stulit pengar från den som nu är fattig. Hur gör man för att minimera risken för sådana situationer?
Jo, man lagstiftar. Man använder juridiken för att garantera att ingen människa kan exploateras mot sin vilja. Det betyder att alla individer, fullständigt undantagslöst, ges den lagstadgade rätten att i alla situationer själva få välja. Om jag erbjuds ett avtal, om att exempelvis bli anställd, få anställa, köpa eller sälja något, så är det jag och endast jag som har rätten att besluta om jag ska acceptera eller förkasta det avtalet.
Det betyder också att rätten att bestämma slutar vid just rätten att bestämma över sig själv. Ofta uppfattas rätten till självbestämmande som att den skulle betyda att jag får göra vad jag vill, tex jobba på Ericsson eller flyga i första klass till Bahamas. Så är det inte. Varför? Jo, om jag har den rätten så ger det en annan person den lagstadgade skyldigheten att se till att jag får det jag vill ha. Då försvinner den personens rätt till självbestämmande, varvid man kan dra en enkel slutsats:
Min frihet slutar där din frihet börjar.
Alltså är avtalsfriheten det viktigaste i ett liberalt samhälle. Allt samspel som sker mellan individer måste ske i enlighet med den avtalsrätt som juridiken har satt, nämligen att ett avtal måste godkännas av alla inblandade parter. Då kan, i princip, inget tvång förekomma. Ett exempel som ibland tas upp är att en arbetsgivare kan säga till sin anställde "jobba övertid annars får du sparken". Det kan han dock inte göra om det inte står så i anställningsavtalet, och varför skulle den anställde gå med på det? Vid anställningen upprättas ett avtal som detaljerat beskriver villkoren för arbetet. Det är enkelt att kräva att man aldrig ska behöva tvingas till övertid, accepterar inte arbetsgivaren så får han hitta nån annan att anställa. Tvånget till övertid kan alltså bara förekomma om den anställde i ett avtal först har godkänt det, och då är det inte längre ett tvång.
Sålunda, min politiska grund bygger på antagandet och åsikten att alla människor, återigen fullständigt undantagslöst, ska vara lika inför lagen, alltså ha exakt samma rättigheter och skyldigheter. Oavsett om du är miljardär eller hemlös så behandlar juridiken dig på exakt samma sätt. Du är skyddad mot tvång men inget annat.
Om man istället vill att alla människor ska ha i stort sett samma möjligheter så kräver man att alla ska vara olika inför lagen, dvs ha olika uppsättningar av rättigheter och skyldigheter.
Jag som har lyckats sluta bra avtal och åstadkommit något genom att jag utbildat mig och erbjudit näringslivet en kvalificerad och effektiv arbetsinsats har som lagstadgad skyldighet att betala en del av den inkomst jag avtalat om till någon annan. Avtalsfriheten gäller alltså inte längre, staten går in om omförhandlar utan varken mitt eller den andre partens godkännande. Den som får mina pengar har den lagstadgade rättigheten att ta fel av mina pengar. I det juridiska förhållandet är den personen mer "värd" än jag, han har fler rättigheter och förre skyldigheter. Min situation har inte uppkommit på hans bekostnad, jag har ingen skuld i hans situation och han har ingen förtjänst i min, ändå anses jag ha en skyldighet gentemot honom.
Alltså, den som förespråkar "lika möjligheter" måste erkänna att alla ska ha olika juridiska "rättigheter" och därmed vara olika inför lagen. Han måste stå upp och försvara att staten ska få ta på sig rätten att värdera och inskränka människors handlingsfrihet och därmed också sätta sig över avtalsfriheten.
För återigen: i ett liberalt samhälle som det jag förespråkar kan jag aldrig inskränka någon annans frihet, det är helt enkelt inte tillåtet enligt lag. Att jag blir rik betyder inte att jag har hindrat någon annan från att bli det, eller att jag på eget bevåg har omfördelat pengar till mig själv som egentligen tillhör någon annan. Mitt liv och min levnad är ett resultat av de avtal jag slutit i frivillighet med andra människor.
Det är socialismen som står för tvånget och förmynderiet, för att människor ska styras och kontrolleras samt användas för ett syfte som inte bestäms av dem själva utan av staten. Jag som framgångsrik och välavlönad förnekas rätten att arbeta för mina egna intressen, istället blir jag, enligt lag, ett redskap för någon annans intressen. Jag tvingas dela med mig av de pengar jag ärligt och rättmätigt har förtjänat i utbyte med andra människor.
Sedan kan man dra vilka känsloargument som helst om att det är synd om de som inte kan sluta några bra avtal, men det är egentligen irrelevant. Detta är grunden, juridiken sätter gränserna, och den som står för socialismen måste också stå för principen "ojämlikhet inför lagen", annars kan han aldrig uppnå sina sentimentala syften.
