Skrivet den 10 juli 2006, 08:59 av midsommar
Är det ett riktigt liv att jämt slå i underläge?
Det tycker inte jag. Så många här som ger en rådet att inte ge upp osv och det är ju ett välmenande råd men som man inte orkar följa hur länge som helst.
Jag har absolut inga vänner, ingen att ringa till och ingen att prata med. På vägen mot att kanske hitta nån vän så mår jag bara sämre och sämre.
Då kommer rådet att söka hjälp hos psykolog. Visst, det kan nog hjälpa ett tag men man kan ju inte vara omgiven av psykologer och sånt stöd fram till att man hittar en vän. Dessutom så är jag ju ensam all tid jag inte går hos pyskologen.
Jag vet så mycket om mig själv att jag inte kommer att kunna leva utan vänner eller att acceptera min ensamhet.
Resultatet är ett vägskäl där jag frågar mig om det är ett liv att slå i underläge hela tiden. Snart så blir svaret definitivt nej.
