Jag slänger ut det här som ett manifest, du kan ju låsa tråden. 1. Skattepengar går till vinster åt privata företag. Privatiseringarna innebär att alla vi som betalar skatt bidrar till att ge vinst åt ett antal aktiebolag. En del av de pengar vi betalar in till kommun och landsting går alltså inte längre till skolbarn, sjuka eller äldre, utan hamnar istället i kassakistan hos t.ex. Skandia, Partena Care eller Citypendeln. Inom sjukvården har den internationella storbanken Hongkong Shanghai Banking Corporation köpt in sig. Den privatiserade äldreomsorgen domineras helt av tre bolag - ISS Care, Partena Care och Carema. I Kunskapsskolan - Sveriges största skolbolag - återfinns bland annat Skandia och Stockolms handelskammare som ägare. Målet är att kunna plocka ut 5-7% i vinst från den kommunala skolpengen. 2. Vinstkraven går ut över personal och verksamhet. Vinsten måste tas någonstans ifrån. Ofta blir det personalen som får komma emellan. Försämrade kollektivavtal, minskad personalstyrka och krav på ökad effektivitet är genomgående. När Citypendeln tog över pendeltågstrafiken försökte bolaget genomdriva lägre bemanning, ökad körtid och tätare körscheman, färre semesterdagar, höjd pensionsålder och försämrade personalförmåner. På alla möjliga sätt skulle personalen få betala, dels för att företaget räknade lågt för att få hem anbudet, dels för att företaget ville skapa en vinstmöjlighet. Genom massjukskrivningar, protestlistor och med 160 anställda som vägrade gå över till det nya bolaget, lyckades de anställda tvinga fram bättre avtal, till stort förtret för aktieägarna. Inom äldreomsorgen har de privata företagen tagit bort de extra semesterdagar de anställda tidigare fick när de fyllde 40 och 50 år. På sina håll har strävan efter effektivitet lett till direkt vanvård. När primärvården nu privatiseras i Södra sjukvårdsområdet så rationaliserar företagen bort undersköterskor, telefonister och receptionspersonal, för att på så sätt skapa vinstmöjligheter. Arbetsbördan ökar för dem som blir kvar och den tid som finns för varje patient minskar. Kunskapsskolan sparar in pengar genom att ta bort gymnastik- och slöjdsalar. Dessa ämnen ska eleverna istället läsa under intensivkurser på en internatskola. Eleverna får därför inte de behövliga avbrotten från de teoretiska ämnena eller den regelbundna motion de så väl behöver. 3. Demokrati och insyn minskar Om man säljer ut en verksamhet till ett privat företag kan man inte längre rösta på politiker som har något inflytande över den. Ju mer som privatiseras, och därmed dras undan från våra folkvalda politiker, desto mindre värde får rösträtten och demokratin. På olika sätt minskar också möjligheten till insyn och kontroll för de anställda och dem som utnyttjar verksamheten. I offentlig verksamhet gäller offentlighetsprincipen, vilket innebär att vem som helst kan kolla upp hur verksamheten sköts, hur ekonomin ser ut eller vilka planer man har inför framtiden. Tjänstemännen har också skyldighet att svara på frågor och ta fram information. När en verksamhet privatiseras ersätts öppenheten av hemlighetsmakeri. De handlingar som förut var offentliga ses nu som affärshemligheter. Den yttrande- och meddelarfrihet som offentliganställda har försvinner om en verksamhet privatiseras. På S:t Görans sjukhus fick de anställda en tidning, omedelbart efter att Bure hälsa och sjukvård AB tog över verksamheten, där de fick veta att den gamla friheten inte längre gällde. Istället kom, som i alla privata företag, krav på "lojalitet". 4. Byråkrati växer När all kommunal verksamhet som bara går ska konkurrensutsättas sväller byråkratin. En mängd tjänstemän och konsulter behövs för att jämföra anbud, sköta förhandlingar, skriva avtal och följa upp avtal. När kommunen och landstinget inte längre tar hand om verksamheten själva måste de istället öka kontrollen för att se att alla avtal följs. Med en mängd olika avtal som löper på olika långa tidsperioder och ständigt ska förhandlas om och med en verksamhet som splittras upp på olika utförare, försvåras möjligheterna till överblick och planering, vilket också kräver ökad byråkrati. 5. Klassklyftor och segregation ökar Privata företag, vare sig det gäller vård, skola eller bostäder, har inget intresse av att fördela resurserna rättvist. Ofta är istället intresset det omvända: att slippa de tunga fallen, de problemtyngda områdena, vilka det är svårt att göra vinst på. Privatiseringar innebär därför ofta att resurser snedfördelas på ett sätt som förstärker klasskillnaderna i samhället. Tillgången på vård har blivit allt mer ojämnt fördelad och stämmer inte alls överens med behoven. Vårdbehovet är större i områden där många har tunga arbetaryrken och arbetslösheten är hög, än i välbärgade områden där medelklassyrken dominerar. Inom primärvården har landstinget tillåtit en mycket frikostig etablering av privatläkare, vilket gör att dessa idag är fler än de offentligtanställda läkarna på vårdcentralerna. Men privatläkarna sprider sig inte jämt över länet, utan klumpar ihop sig i innerstan och i välbärgade kranskommuner. Inom vården kan det också bli så att de som har råd att betala eller har privata försäkringar går före. Det privatiserade sjukhuset S:t Göran vill ta emot fler patienter som själva betalar sina operationer. Också flera landstingssjukhus, med Karolinska i spetsen, förhandlar om att ta emot patienter försäkringsbolag betalar för. Om så blir fallet överger man helt principen att endast behoven ska styra vem som får vård. När det gäller skolan riktar friskolorna in sig på att få elever från familjer med hög utbildning, hög inkomst och hög studiemotivation, för att på så sätt kunna nå ett bra resultat utan att det kostar för mycket. När en friskola etableras plockar den upp ett antal elever från den kommunala skolan, som då förlorar pengar och tvingas till nedskärningar. Vi riskerar att åter få ett tvådelat skolsystem där de som har resurser söker sig till statusskolor, medan de övriga blir kvar i kommunala skolor med krympande resurser. När det gäller bostäder innebär utförsäljningen av allmännyttan att det snart inte finns några hyreslägenheter kvar i innerstan. Alla som inte kan ta miljonlån stängs ute från bostadsmarknaden. Privatiseringar och nedskärningar hör ihop Privatiseringarna måste ses som en del av ett större systemskifte vars mål är att bryta ned det generella välfärdssystemet, öppna upp den offentliga sektorn för privat kapital och överföra resurser från offentligt till privat. Under 80-talet inledde SAF en propaganda mot offentliga sektorn, som målades ut som stel, ineffektiv och tärande. Lösningen menade de var skattesänkningar, marknadsanpassning och privatiseringar. Under 90-talet följde sedan ett årtionde av ständiga nedskärningar, som bland annat hade sin grund i skattesänkningar, personalminskningar, "effektiviseringar", omorganiseringar och marknadsanpassningar genom köp- och säljsystem. Idag ser vi resultatet. De anställda inom vård, skola och omsorg toppar statistiken över försämrad arbetshälsa och vantrivsel på jobbet. De som propagerat för nedskärningarna och omorganiseringarna hävdar nu att privatisering är lösningen på alla problem. Genom att bli privatiserade ska personalen kunna påverka den egna situationen, utveckla kvalitén och rädda sig från kommande försämringar. Men det är precis tvärt om. Om nedskärningarna berett vägen för privatiseringarna, så innebär nu privatiseringarna att nya krav kommer att ställas på personalen att jobba ännu effektivare och att framtiden alltid blir oviss, med ständiga upphandlingar och byten av arbetsgivare. På olika sätt har företagarna i SAF tjänat på utvecklingen. Först har de vunnit på skattesänkningar. Sedan har de fått in en fot i offentliga sektorn och kan använda skattepengar till vinster. Slutligen så innebär nedrustningen av offentliga sektorn att försäkringsföretagen fått strålande tider. Nu ska vi inte bara köpa oss pensionsförsäkringar, utan också sjukvårdsförsäkringar. Förlorarna är alla vi andra, vi som arbetar i offentliga sektorn eller på lika sätt är beroende av dess tjänster.