Student.se

Undrar vad jag gör om två år. Är jag kvar i Göteborg? Är jag kvar i Sverige? Om två år fyller jag 25. Då var det 23 år sedan jag flyttade till Katrineholm. 13 år sedan jag flyttade till Norrköping. 10 år sedan jag började gymnasiet. Då har jag varit Göteborgare i 7 år, om jag nu bor kvar här.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att resa tillbaka i tiden kanske tretton år, för att träffa mitt tioåriga jag. Vad skulle jag ha tänkt då jag var tio, om jag fått träffa mitt nutida jag? Vad hade jag tyckt? Hur skulle jag hanterat en tioårings alla problem och bekymmer med skolan och känslor och kompisar om jag hade krupit in i skinnet på den jag var då, och hur hade det gått? Vad kommer jag att tycka om mitt 23-åriga jag när jag är 50 (förhoppningsvis blir jag så gammal) och hur skulle jag ha uppfattat mitt 50-åriga jag om jag fått träffa henne idag?

Såhär är det varje nytt år. Ytterligare 365 dagar läggs på livsbördan den första januari, vilket man inser ungefär den tionde januari när man äntligen har lärt sig skriva datumen med rätt årtal. Förr var det en slags stolthet, ett slags samlande på år som man hade upplevt.

När jag var liten, hade jag en dagiskamrat som hette Heidi. Dagen då hon fyllde fem år var hon så stolt över det, medan jag blev fruktansvärt avundsjuk, för jag var bara fyra. Hon tillhörde nu de stora tjejerna till skillnad från de små fyraåringarna, som helst inte fick vara med och leka. När jag sedan fyllde fem år och malligt berättade det för henne, fnös hon bara och påpekade att hon nu minsann var fem-och-ett-halvt. Touché.

Det tog lång tid innan den där åldersstoltheten upphörde. Jag vill inte påstå att jag börjar känna mig gammal, men det är inte utan blandade känslor jag ser fram emot födelsedagen, och skriver de nya vackra åttorna i årtalen medan jag tänker att precis såhär måste någon ha känt sig i nådens år 1908.